Under 1950-talet växte Sverige snabbt. Det som i efterhand kommit att kallas rekordåren – när ekonomin växte kraftigt och välfärdsstaten byggdes ut i rask takt – hade inletts. Nya stadsdelar planerades utanför de större städerna och i Göteborg var Kortedala bland de första. När området var nästan färdigbyggt fick arkitekten Sven Brolid i uppdrag att rita en byggnad som kommit att bli klassisk.

Brolid och kollegan Jan Wallinder reste till Italien innan de skulle utforma bebyggelsen på Gregorianska gatan och Julianska gatan, och fastnade för medeltidsstaden San Gimignano. Där finns flera stadstorn, vilket inspirerade arkitekterna när de ritade de höga trekantshusen i området.
– Och de där lamellhusen kan man se som en motsvarighet till en gammal italiensk stadsmur, säger Lena Olsson, ordförande i Kulturföreningen Lyktan.
Hon pekar ut genom de stora fönstren, som går från golv till tak, mot de lägre husen på Gregorianska gatan.
– Och så Lyktan, som fungerade som stadsport. Det här är verkligen ett unikt hus. Så ljust! Så annorlunda!

Vi sitter inne i den 66 kvadratmeter stora byggnad som invigdes 1956. Den vilar på fyra rejäla betongplintar och är byggd över gångvägen som leder in mot Julianska gatan. Nattetid visade dess belysning vägen in till bostadsområdet. Lena Olsson bodde aldrig i Kortedala, men har ändå tidiga minnen av Lyktan.  De första decennierna rymde den en frukt- och godisaffär som hon fick nys om genom sin kusin.
– Hon bodde på Nymånegatan och sa ”jag har hittat en ny gottaffär”. Jag bodde på andra sidan Kvibergs kyrkogård och vi brukade gå tvärsöver för att hälsa på varandra. Första gången vi var på Lyktan var jag nog bara sju år gammal.
Affären stängde 1975 och fram till 1995 användes Lyktan som kontor. Skicket försämrades undan för undan och när byggnaden därefter stod tom i många år blev den riktigt nergången. Flera gånger var det tal om rivning. I stället kom den till slut att restaureras, efter att fler och fler människor mobiliserat för ett bevarande.
– Där ska Sanja Peter på stadsmuseet ha en extra eloge. Hon var byggnadsantikvarie och drivande för att rädda Lyktan, säger Lena Olsson.

Numera ingår byggnaden i Göteborgs bevarandeprogram och ägs av Bostadsbolaget, som lät renovera och hyr ut den till Kulturföreningen Lyktan. Fem år efter nyinvigningen är Lyktan ett levande kulturhus som står på egna ben och lockar med bland annat föredrag, författarbesök och marknader. På ett bord vid ena kortväggen ligger böcker med lokal och historisk prägel till försäljning.
Här märks till exempel Lars Hoffmanns Jag bor i Kortedala och Jag föddes i italienska kolonin, där författaren Ronald Caous berättar om arbetskraftsinvandringen i Sverige under femtio och sextiotalet.
– Författarbesöken är väldigt uppskattade. Eftersom lokalen är så liten kommer man nära den som berättar. Det brukar även författarna tycka om, säger Kaisa Vento, som satt i första styrelsen och fortfarande är engagerad i verksamheten.
Hon är bland annat involverad i den jubileumsutställning – Lyktan fyller ju 70 år i år – som pågår hela året.

I lokalen finns ett antal skärmar som i text och bild beskriver Kortedalas resa från forntid till förort, givetvis med information om den resa Lyktan gjort genom åren. Utställning en är gjord av historikern Carl T. Ek, som tidigare var föreningens ordförande, och vill man ta del av den och av själva lokalen är det öppet hus första söndagen varje månad, förutom alla andra arrangemang.
– Många av besökarna är här för första gången, säger Lena Olsson. De kan utbrista ”varför har jag inte varit här tidigare?!”.  Jag tycker att ännu fler skulle ta chansen att se ett unikt hus med bred verksamhet. Vi brukar kalla oss Sveriges minsta kulturhus.
Kaisa Vento nickar och lägger till:
– Ett fristående kulturhus i en förort är verkligen inget vanligt, säger hon. Vi vill bidra till folkbildning och kultur. Vi har många idéer och det känns otroligt viktigt att en sådan här verksamhet kan leva vidare.

Även om Lyktan på ett plan bjuder på en tidsresa – man har ordnat utställning och frågesport med femtiotalstema, och såväl dukar som gardiner är tidstypiska – är huset även högst nutida och en del av bostadsområdet.
– Ibland hyr vi ut till barnkalas, familjemiddagar och studentfiranden. Pentryt har bara två plattor, mikro och kaffekokare, men alla tycker att lokalen är jättefin, säger Lena Olsson.